VAR SKA JAG BÖRJA?
"Fredagen den 27 mars 2015, jag hade precis lagt på efter att jag hade fräst åt min mamma i telefonen och undrade varför jag ens var arg… Jag kunde väl inte vara så arg på mamma för att vi skulle åka till vårdcentralen? Vi skulle ju bara kolla varför jag inte blev frisk från min influensa och varför jag var yr konstant. Vad jag inte visste då var att denna dag skulle förändra hela mitt liv…
… knappt två timmar senare satt jag på en bänk och grät.
”Dina värden är high, high… det är diabetes” ekade i mitt huvud. ”Vad kommer att hända nu? Kan jag dö? Vad kommer det här ifrån? Varför just jag? Jag måste ringa någon”. Tankarna bara snurrade, chocken exploderade och av någon anledning så kom jag att tänka på att jag måste ringa Olivia och att jag behövde prata med henne. NU. Jag fick bara en sådant stort behov att prata med henne, hon skulle lugna mig, gråta ut med mig, tala om för mig att allt kommer bli bra och helt enkelt bara förstå mig.
När jag inte fick något svar från varken henne eller Annie så sköljde paniken över mig. Jag kunde inte klara detta utan dem- jag kunde inte ligga här i väntan på ambulansen utan dem. Efter ett tag ringde hon upp, jag hade slutat gråta. Men så fort jag hörde hennes oro i rösten efter att hon läst mitt sms som jag i panik skickat iväg för att hon skulle veta att det var viktigt, så brast det för mig. Jag grät och berättade och jag grät ännu mer.
Bara av att tänka tillbaka på detta gör mig gråtfärdig… När jag låg där på britsen kom jag att tänka på nyårsafton- där jag hade bestämt mig för att 2015 skulle bli mitt år. Jag skulle lämna det dåliga bakom mig. Glömma att jag blivit kär i helt fel person som jag lämnat en bit av mig själv till, som följde med när han stängde av for good, som han sa, och vände ryggen till. Glömma separationen mellan min mamma och Johan. Glömma alla negativa stunder och tankar jag hade haft och gå vidare. Börja om på nytt som man alltid lovar på nyår som aldrig händer. Men detta år skulle det ske! Jag skulle leva livet, ta hand om mig själv, lära känna mig själv och ge mig en chans.
Det hände aldrig. Inte enligt min planer- som jag så väl hade konstruerat och planerat. Sommaren skulle bli episk, jag skulle inte göra om samma misstag som jag alltid gör, skolan skulle jag bara glida igenom utan några hinder och och vara allmänt duktig för att sen släppa loss på helger och lov. Vad kunde gå fel? Jag skulle få inreda ett nytt rum, vi skulle hämta hem en ny hundvalp, jag skulle träffa mina kompisar och glädja mig åt en ny fräsch start!
Året började sorgligt, en flytt. En flytt från en lägenhet som hade varit mitt hem i 7 år- där jag hade bott som längst, fått mitt första syskon, förlorat mitt älskade marsvin, byggt upp en bild i huvudet att såhär ska det vara. Vi är en familj och om vi någonsin flyttar så är det till ett hus, tillsammans. Men en sen kväll efter att min lillasyster Frida hade somnat så kom mamma och Johan in och berättade att de skulle gå isär. Jag hade vetat det sedan innan, mamma hade pratat lite med mig om att hon ville och det hade varit dåligt mellan dem länge det visste jag. Det hade varit dåligt mellan oss alla. De hade sagt att de skulle isär tidigare, men det blev aldrig av och jag fick känslan av att detta aldrig skulle bli av heller. Men nu hade mamma fått en lägenhet i stan.
Jag trodde inte att jag skulle bli ledsen just för jag var lite förberedd, men jag grät. Jag grät för att vi inte skulle vara en familj längre. Jag grät för att vi skulle behöva sälja lägenheten till en främmande människa. Jag grät för alla minnena som cirkulerade i mitt huvud. Jag grät av lättnad för att alla bråk skulle upphöra. Jag grät för att Frida skulle få skilda föräldrar. Jag grät för att jag, på ett sätt, skulle förlora Johan och hans familj som hade varit min de senaste 10 åren. Jag grät för att allt skulle bli annorlunda".
Jag har alltså fått diabetes typ 1. Jag kan ha ärvt det, det är osäkert eftersom vi tror att mammas biologiska pappas farmor hade det. Men vi har ingen aning. Jag kan alltså ha utvecklat det själv genom exempelvis influensa (eller en annan större sjukdom som kan framkalla diabetesceller). Jag har alltså inte fått det pga av för mycket godis och läsk och sådan skit. Vill bara klargöra det.
Jag fick som sagt åka ambulans till Sahlgrenska- jag blev faktiskt besviken över att jag inte fick några blåljus. Min första ambulansfärd och inga blåljus :( De sa nämligen att det skulle vara det eftersom det var bråttom- men nej. Typiskt... Jag kom in där i alla fall och fick vänta i timmar på att få komma till ett rum. De tog prover, jag hade slangar överallt, gick igenom alla dessa påsar som var kopplade till mig på nolltid. De gjorde ett prov som jag inte kommer ihåg vad det var. Men det provet tog de i handleden i alla fall och det gjorde fruktansvärt ont. Den första som gjorde det var en läkarstudent och det tog lite tid för han missade kärlet och höll på att gräva där en stund. Nästa gång var det en mer erfaren läkare, så det gick det snabbare men det gjort fortfarande förjävligt ont. Pappa kom dit också. Han satt och klappade på mig hela tiden. Frida som hade följt med till vårdcentralen blev hämtad av Johan som kom dit för hon blev rädd och ledsen.
Tillslut fick jag i alla fall ett rum som jag delade med tre andra, inne på MAVA på Sahlgrenska (kommer inte ihåg vad det står för...). Det tog några dagar innan jag fick komma till diabetesavdelningen på Sahlgrenska. De väckte mig på natten för att ta prover, jag fick sova där själv efter ett tag med alla demanta män och en kvinna med lunginflammation. Vilket i efterhand, när jag äntligen kom till diabetesavdelningen, då jag fick reda på, av en sköterskorna, att det var helt fel... Jag skulle inte ligga i ett rum där det fanns stor infektionsrisk eftersom jag var nydebuterad diabetiker. Jag skulle även ha fått ett eget rum eftersom jag är under 18 och dessutom skulle jag ha åkt till Östra. Men eftersom jag var över 16 så kunde jag ligga på Sahlgrenska men Östra är det sjukhus som har mer erfarenhet när det gäller diabetes. Men jag fick fortsätta dela rum, sen fick jag berätta om min diabetes och hur jag hade mått innan jag kom in för ett gäng läkarstudenter. Det var inte så kul. Jag är väldigt blyg och jag trodde att det skulle vara kanske 2-3 stycken som skulle lyssna, för så lät det när min läkare frågade mig. Men det var 10 eller mer. Men det gick hyfsat bra ändå.
Sen blev jag i princip utskickad. De kom in och pratade och sa att de behövde sängen och att jag kunde åka hem samma eftermiddag. Då kokade det inombords. Jag var ju skiträdd. Jag hade varit på sjukhus i 5 dagar, hur skulle jag klara detta? Ska inte jag åka hem när jag är redo? Men inte det. Jag fick åka hem.
För att göra denna historia liiiiiiiite kortare så kan jag skriva lite mer om hur det är nu. Det funkar hyfsat bra, det är mycket att lära. Men jag kan kolhydraträkning nu, jag tar min sprutor så det rullar på. Jag gråter lite då och då för att jag hatar detta. Det är jobbigt och ibland gör det ont. Jag känner mig inte som mig själv, humöret går lite som det vill, blodsockret är svårt att kontrollera ibland och varenda lite jävla bit jag stoppar i mig måste jag räkna på och ta insulin för. Förlåt för svordomarna men de behövs i ett sånt här läge. Det känns som att allt måste planeras och även om jag gillar planering så är inte detta den typen av planering som jag finner underhållande. Jag känner mig begränsad och jag hatar det. Det känns som att ingenting kan ske spontant längre. Jag kan inte bara dra ut på en resa imorgon och bara ta med mig pass och badkläder. Nej då ska extra insulin med och jag måste räkna ut hur många sprutor jag ska ha med mig. Nålar, blodsockermätare, druvsockertabletter och en liten kylväska till sprutorna måste med för de tål inte värme. Och dessutom måste jag ha med mig instyg för att man får egentligen inte har nålar och sådant på flygplan men nu måste jag. Så då ska de med också. Nu har jag även fått CGM vilket är en liten grej som man sätter på huden med en nål som går in, som då scannar blodsockernivån så jag slipper sticka mig i fingret. Toppen! Men den är ny och lossnar ganska lätt och jag vågar inte duscha armen för då kommer den åka av och man kan inte bara stoppa in den igen utan man måste sätta en helt ny och bla bla bla bla!
Min läkare säger att diabetes kommer bli en del av mig och om ett år så kommer allt bara gå automatiskt. Men nej, hon vet inte vad hon pratar om för hon känner inte mig och även om hon är diabetesläkare, så kan hon inte sätta sig in i min situation på det sättet. För jag fick diabetes detta året och jag är 17 år och ska fylla 18 om lite mer än en månad (det är ovanligt att diabetes bryter ut såhär sent, ofta kommer det innan tonåren). Så jag kommer ihåg hur det var innan jag fick diabetes. Jag kommer ihåg när jag kunde äta hur jag ville och hur spontant som helst. Jag kommer ihåg att jag kunde träna utan att må fysiskt och psykiskt dåligt efteråt för att mitt blodsocker sjunker supersnabbt även om jag äter druvsockertabletter under tiden eller äter något innan jag tränar utan att ta insulin. Den biten om att allt kommer gå mer automatiskt kanske stämmer men diabetes kommer inte bli en del av mig och förlåt om det låter negativt. Men jag har mått bra i hela mitt liv och inte haft några större beskymmer förutom migrän då och då och kattallergi. Så plötsligt kommer denna stora förändringen och bara vänder upp och ner på allt. Diabetes ingår inte i vem jag är. Diabetes är inte en del av mig. Jag har börjat acceptera att jag har det men det kommer inte bli en del av mig. Allt låter så negativt men det är så jag känner och jag måste få känna så.
Många säger att det kunde varit värre- diabetes kan man leva med, det är en lättare sjukdom och det är ingen fara så länge man tar sitt insulin. Men vet ni vad? Ni har ingen rätt att säga så för jag vet att det kunde varit värre. Det kunde ha varit cancer eller vad som helst. Men denna kroniska sjukdom (alltså en sjukdom som inte kan botas) har jag nu och det suger.
Man satsar så mycket pengar på ett helt gäng sjukdomar- vilket är jättebra, missförstå mig inte. Men hur mycket kommer det in till forskning om diabetes? Inte mycket. Diabetes kan medföra hjärt-och kärlsjukdomar etc, jag menar tänker ingen på det? Man kan ha ostabil diabetes som gör att blodsocker kraschar helt plötsligt och man går in i koma om man inte får hjälp i tid och man kan dö. En liten pojke på 9 år, dog för att de inte upptäckte att han hade diabetes. De hade inte speciellt bra koll på symptomerna. Han gick och la sig för att han var trött och vaknade inte mer... Låter det som en lättare sjukdom? Nej det gör det inte. Min granne är blind just för att inte så längesen så fick man ingen hjälp när man hade diabetes för man kunde ingenting och det fanns inget som kunde finansiera någon forskning. Så då blev man blind, organen påverkas extremt negativt vid både lågt och högt blodsocker (om det sker ofta) och tillslut dör man.
Sen till dem som säger att de aldrig skulle klara av att ha diabetes och ta sprutor varje dag, sticka sig i fingret och räkna kolhydraterna och frågar hur man klarar av det- jo, ni förstår, det är såhär... DU HAR INGET VAL. För om du låter bli att ta ditt insulin så kan du lista ut hur det går. Jag är arg för att, som jag sagt, jag känner inte igen mig själv Jag är tröttare, jag blir arg väldigt lätt och jag har en kronisk sjukdom som begränsar mig. Jag har ilska i min kropp som jag inte vet var jag ska göra av.
Men för att avsluta denna text lite mer positivt så kan jag berätta om höjdpunkten under denna tid.
Höjdpunkten var när vänner och familj ringde mig och när flera kom till sjukhuset med blommor och tidningar och det är jag otroligt tacksam för. Jag tackar er med hela mitt hjärta. Jag tackar alla för ert stöd och era fina ord. Jag tackar Annie som kom med popcorn och matade mig med den äckliga maten som jag inte ville äta men behövde få i mig. Jag tackar min läkare som ringde varje dag i en vecka när jag hade åkt hem och frågade hur allt gick och hur mina värden låg och hjälpte mig justera insulindosen tills jag skulle få en ny läkare på Östra. Jag tackar Olivia som ringde upp mig på vårdcentralen och fick mig att skratta när jag låg och väntade på ambulansen. Jag tackar dem som jag knappt känner längre som skickade styrkekramar. Jag tackar Johan för att han kom och hälsade på, satt med mig, hämtade Frida så att hon inte skulle behöva vara ledsen och rädd och jag tackar hela hans släkt, som jag fortfarande ser som min, för att de ringde och frågade hur det var med mig. Jag tackar då även Frida som stod och hoppade i sjukhussängen när jag skulle ta min första spruta själv för då kändes det som om allt var normalt för att hon var som hon brukade. Jag tackar pappa för att han kom dit, klappade på mig och var med mig. Tack till Annalena som kom dit med tidningar och Eddie som var nyfiken och glad- det gjorde även mig glad. Jag tackar Sofia och Madde för att ni kom dit och skrattade åt mina rumkamrater och sjuksköterskans engelska brytning. Varje dag kände jag mig lättad för att ha sådana fina vänner och en sådan fin stor och härlig släkt runt omkring mig. Det gjorde denna tid på sjukhuset bättre och lättare.
Tillsist men absolut inte minst vill jag tacka min mamma. En mamma som drog sin sura och trötta tonåring till vårdcentralen. En mamma som inte slutade tro att något var fel och tillslut slutade lyssna på sin återigen sura och trötta tonåring som förnekade att det kunde vara diabetes och att vi inte behövde åka in. En mamma som sov med halva kroppen på en stol och halva kroppen vid mina fötter på nätterna på sjukhuset för jag ville inte vara själv. Dessutom såg hon till att de flyttade på den dementa mannen som kunde komma och försöka lägga sig i min säng på natten för att han gick fel, när jag skulle sova själva första gången. En mamma som drog ut den nydebuterade diabetikern på promenader för att jag skulle lära mig hur snabbt mitt blodsocker sjunker när jag rör på mig. En mamma som följer med mig till min läkare varje månad när det är återbesök. En mamma som håller om mig när jag gråter för sjukdomen blir för mycket för mig ibland. Tack mamma <3
Nu måste jag gå och äta för nu har jag lågt blodsocker... woho! Diabetikern signar ut, slut.
